now or never
jag är ful, äcklig och ser ut att vara vaddå 12?
jag är irriterande jobbig och ingenting att ha.
ett misstag.
jag har inga drömmar, mål eller planer med livet.
jag kommer aldrig hitta en man som älskar mig för den jag är.
jag komme dö ensam.
utan någon alls.
vad är det för mening?
anledningen att sluta le
´
¨
nu smäller det!
hur hittar man sig själv?
.
you give me butterflies
kata beach
det ända jag kan göra är att drömma
du är draken, jag är åsnan men bara i sagans värld kan vi vara tillsammans
********* *******
you are the only thing on my mind, you don't know how much it hurts
the absolute best
det värsta som finns är att tycka om någon så himla mycket och inte få någonting tillbaka
att se någon så underbar, så fin, som bara går omkring och knappt ser mig
och kan inte göra någonting, ingenting för att få ha personen nära
ditt leende är det värsta, får mig att falla ännu mer
ditt leende är det värsta, får mig att falla ännu mer
quiero mi escuela
Skolan.
Måndag till fredag.
35 veckor om år.
I tretton år.
Inte konstigt att man blir rädd när denna långa rutin går mot sitt slut. Vad ska man gör efter skolan?
Jobba?
Men det är inte så lätt att komma direkt från skolan och bara få ett jobb. Har man ingen yrkeslivs erfarenhet så är det inte så många som vill anställa.
Det kan bli tufft.
Gå från vikariat till vikariat och inte ha en fast anställning.
Alla längtar efter att ta studenten. Och visst, det gör jag med men jag kommer sakna allt så fruktansvärt mycket!
Att ha så kul.
Lärarna.
Utmaningarna.
Att bara kunna sitta o göra ingenting en hel lektion.
Och allra mest klasskompisarna. Vissa mer än andra. Att inte varje dag träffa dessa underbara människor som jag spenderat natan varje dag med i tre år. Terrible!
Tt.
Linnea.
Helena.
Sanne.
Margit.
Victoria.
Larsson.
Isabell.
Och till och med Sofie.
Dessa människor träffar jag ju hela tiden. Och jag har aldrig haft så roligt som jag har med dem.
Jag är glad att det är mer än ett är kvar, men det är sista sommarlovet som snart kommer.
Läskigt.
Måndag till fredag.
35 veckor om år.
I tretton år.
Inte konstigt att man blir rädd när denna långa rutin går mot sitt slut. Vad ska man gör efter skolan?
Jobba?
Men det är inte så lätt att komma direkt från skolan och bara få ett jobb. Har man ingen yrkeslivs erfarenhet så är det inte så många som vill anställa.
Det kan bli tufft.
Gå från vikariat till vikariat och inte ha en fast anställning.
Alla längtar efter att ta studenten. Och visst, det gör jag med men jag kommer sakna allt så fruktansvärt mycket!
Att ha så kul.
Lärarna.
Utmaningarna.
Att bara kunna sitta o göra ingenting en hel lektion.
Och allra mest klasskompisarna. Vissa mer än andra. Att inte varje dag träffa dessa underbara människor som jag spenderat natan varje dag med i tre år. Terrible!
Tt.
Linnea.
Helena.
Sanne.
Margit.
Victoria.
Larsson.
Isabell.
Och till och med Sofie.
Dessa människor träffar jag ju hela tiden. Och jag har aldrig haft så roligt som jag har med dem.
Jag är glad att det är mer än ett är kvar, men det är sista sommarlovet som snart kommer.
Läskigt.
complicaded
varför är vissa människor så svåra att förstå sig på?
ena sekunden så betyder man allt och andra är man en irriterade mygga som surrar runt huvudet på en.
jag vet inte vad jag ska göra, jag försöker förklara hur fantastiskt bra denna människa är och hur otroligt mycket jag tycker om henne och jag vet att hon tycker om mig med men hon verkar inte veta hur hon ska säga det. eller något?
och jag vet att hon inte har haft det så lätt alltid och det kanske är det som gör att det blir så svårt? jag vill bara att hon ska förstå, att hon ska känna sig underbar och älskad. men jag vet inte om hon gör det. hon är en av de mest självkritiska människor jag någonsin träffat! men nu börjar jag förstå hur hon fungerar. och även om det ofta inte känns så, så tror jag att jag är en av de bättre vännerna hon har.
jag vill att hon ska fatta hur mycket jag diggar henne. därför bryr jag mig inte hur mycket hennes presenter eller julklappar kostar, så länge hon blir glad är jag nöjd. hon är en av mina bästa vänner och får mig må så jälva bra. hon förtjänar inget mindre än det bästa!
läser du detta och fattar att det är du så vill jag bara säga att jag älskar dig.
du får mig skratta när inget annat gör mig glad, du är den stjärna som lyser starkast på himlen då man inga andra stjärnor ser.
ena sekunden så betyder man allt och andra är man en irriterade mygga som surrar runt huvudet på en.
jag vet inte vad jag ska göra, jag försöker förklara hur fantastiskt bra denna människa är och hur otroligt mycket jag tycker om henne och jag vet att hon tycker om mig med men hon verkar inte veta hur hon ska säga det. eller något?
och jag vet att hon inte har haft det så lätt alltid och det kanske är det som gör att det blir så svårt? jag vill bara att hon ska förstå, att hon ska känna sig underbar och älskad. men jag vet inte om hon gör det. hon är en av de mest självkritiska människor jag någonsin träffat! men nu börjar jag förstå hur hon fungerar. och även om det ofta inte känns så, så tror jag att jag är en av de bättre vännerna hon har.
jag vill att hon ska fatta hur mycket jag diggar henne. därför bryr jag mig inte hur mycket hennes presenter eller julklappar kostar, så länge hon blir glad är jag nöjd. hon är en av mina bästa vänner och får mig må så jälva bra. hon förtjänar inget mindre än det bästa!
läser du detta och fattar att det är du så vill jag bara säga att jag älskar dig.
du får mig skratta när inget annat gör mig glad, du är den stjärna som lyser starkast på himlen då man inga andra stjärnor ser.
